Vaknar upp av att svetten rinner längs pannan, det blir en varm dag. Efter en hink-dusch och lite bröd rullar vi vidare mot Burkina faso. AC:n på bussen är ur funktion och kläderna sitter nästan fast på kroppen. Efter några timmars skumpande stannar vi till på en marknad.
Innan vi kan löpa amok bland alla trevliga diverse ting på marknaden råder de oss att växla in våra pengar till den lokala valutan. Vi når ett litet stånd där det sitter en man på en sliten filt. Framför sig har han två artiklar snäckor och kastanjer. Kastanjerna köper männen i den här bygden som gåva till sina tilltänkta kvinnor vid frieri. Snäckorna visar sig vara den lokala valutan Cowry. Jag växlar in några kronor och vi beger oss ut på den stimmiga marknadsplatsen.
Jag lämnas relativt oinspirerad av utbudet på marknaden, med undantag av någon liten matboll som jag blir bjuden på. Det innebär alltså att jag lämnar stället utan att konsumera...en lärdom för livet.
Vi fortsatte till marknadens food-court (haha)...
Här ser ni några kvinnor som tillverkar Fufu, en slags matklump bestående av kassawa (om jag förstått rätt). Jag stod och iakttog tillverkningen då jag plötsligt blev intvingad i verksamheten. Jag bankade på med träpinnen för blotta livet. De här kvinnorna har bankat Fufu i hela sitt liv, precsionen var total och det var en upplevelse.
Nu ska jag berätta om en annan upplevelse. Efter besöket på marknaden åkte vi till en by i närheten där de (enligt äldre tradition) brukade låsa ihop kvinnornas munnar med hänglås. Genom att skära hål i övre och undre läppen på kvinnorna och sätta dit ett hänglås, kunde männen i den här byn försäkra sig om att kvinnor bara kunde prata om de blev tilltalade.
Nyckeln till hänglåset hade mannen. Om mannen inte behagade låsa upp låset, förblev kvinnan tyst. Den här traditionen förbjöds för många år sedan och vi fick möjligheten att träffa den sista generationen av dessa kvinnor, för att lyssna på deras berättelse. Det var en upplevelse som snart förvandlades till obehag då större delen av vår grupp behandlade dessa kvinnor som en turistattraktion med sina kamerablixtar. Vi skrattade åt det absurda med dessa traditionella ritualer. Jag kunde inte hjälpa att tänka att vi fortfarande lever i ett absurt samhälle där kvinnor (och män) tvingas genomgå absurda procedurer, för att förbli socialt accepterade.
Nog om det.
Vi rullade vidare...
...och Alexander hängde på en moppe till busstationen för att återvända till Accra.
Fortsättning följer...
Er tillgivna/Ellen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar